Som spelare är jag mest van vid att bryta lagar i spelens värld. Och i ytterst få fall faktiskt upprätthålla dem. I The Precinct, från studion som gjorde American Fugitive, är det dags för lag och ordning i ett dystert 80-tal. I likhet med Police Quest-serien (Åh, Sierra!) måste jag följa polisprocedurer som att skriva böter för felaktigt parkerade fordon, endast använda våld när det är nödvändigt, läsa en misstänkts Miranda-rättigheter och transportera gripna misstänkta till stationen. Jag har också tillgång till olika former av backup – allt från fordon och helikoptrar till patrullerande kollegor.
"I dessa ögonblick är The Precinct helt briljant"
Systemet är välgjort, men saknar ett djup och fler alternativ. Visst, The Precinct är knappast ett AAA-spel och har varken budget eller utvecklingstid för att närma sig mina önskemål. Samtidigt kittlar konceptet rätt nerver. Särskilt när jag behöver räkna ihop olika överträdelser som den gripne gjort sig skyldig till. För vad som börjar med nedskräpning kan eskalera till biljakt, skottlossning – och allt däremellan. Och i dessa ögonblick är The Precinct helt briljant.
Välkommen till Averno City, en fiktiv östkuststad som känns som ett kärleksbrev till The French Connection, Hill Street Blues och andra klassiska polisberättelser från VHS-erans guldålder. Året är 1983. Jag spelar som Nick Cordell Jr., en nyutexaminerad snut med en död far i bagaget – en före detta polischef som mördats i tjänsten. Min vardag? Patrullera, skriva parkeringsböter, kalla in helikoptersupport, jaga rattfyllon och, ibland, skjuta tillbaka.
Moralens blå linje
Det är lätt att glömma vilken roll jag spelar, och gå full on GTA. Vilket inte funkar. Regler är till för att följas och jag blir bestraffad med avdrag i XP om jag försöker hitta på brott som inte begåtts, eller att arrestera någon som egentligen bara var skyldig till böter. Våldstrappan är tydlig. Som spelare har jag skyldighet att endast använda så lite våld som är rimligt under rådande omständigheter. Även om det kan svänga snabbt.
Spelet spelas ur ett top-down-perspektiv och växlar sömlöst mellan vardaglig polisrutin och hetsig polisaction. Jag väljer skift, ger mig ut i en relativt levande stad som förändras med väder och tid på dygnet. Som ”beat cop” hanterar jag en strid ström av procedurgenererade brott – från felparkeringar till väpnade rån. Efter varje arbetspass summeras min XP, vilket låser upp nya vapen, fordon och tokens att investera i mitt färdighetsträd.
"Polerat, men inte fritt från buggar"
NPC-beteendet är ojämnt. Civila reagerar ibland korrekt på våldsamma situationer – springer undan, skriker – men lika ofta promenerar de lugnt förbi som om ingenting hänt. Det förtar illusionen. Brottslingar är mer reaktiva, särskilt i biljakter, men AI:n kan också fastna i underliga mönster, som att springa rakt mot mig i stället för att fly. Det gör spelet oförutsägbart. Ibland på rätt sätt, ibland som ett trasigt urverk. Överlag skulle jag kalla spelet polerat, men inte fritt från buggar. De finns här. De kan stundtals vara irriterande, men inget som stör alltför mycket. Prestandan är för det mesta bra, även om den kan dippa rejält, särskilt i början av spelet. Musik och miljöljud är godkända, hade dock gärna hört mer synthiga dängor, men det går inte att få allt.
Låt mig vara helt ärlig: The Precinct är inte det perfekta receptet. Ingredienserna finns där – stämningen, musiken, biljakterna, känslan av att vara en bricka i ett större maskineri. Ändå känns det som att rätten ibland kokar över. Berättelsen om fadern finns där, men får sällan det dramatiska djup historien hade förtjänat. Den fungerar som en början och ett slut, utan några större emotionella avtryck. Patrullerna kan stundtals bli monotona eftersom konceptet med procedurgenererade brott ibland genererar väldigt likadana upplevelser som förra skiftet.
Den levande staden kan ibland upplevas som en kuliss och ibland som en rolig sandlåda. Den pendlar verkligen mellan ”det händer mycket på samma gång” till ”det är dött på stan”. Interaktionen med mina medkaraktärer varierar mellan uselt och mindre uselt röstskådespel och presenteras genom grafiska stillbilder. Spelet försöker ta några kreativa svängar med mordutredningar som borde getts mer utrymme, och sättet spelaren får hantera gängen i staden lämnar en del att önska. Det finns även gömda artifacts, time trials och racing att fördriva tid med, fast de känns mer som forcerad utfyllnad än nödvändiga beståndsdelar.
Trots sina brister finns här spelglädje – den sortens glädje som infinner sig när sirenerna tjuter, brottslingen svänger fel och jag, med (hyfsad) precision, stänger in honom med en vägspärr.
The Precinct är inte polisens svar på Red Dead Redemption, men det är ett charmigt och ambitiöst försök att ge lagens väktare lite välförtjänt speltid. Och när det klickar, då klickar det på riktigt – med blåljus, radiochatter och en känsla av kontroll mitt i kaoset.
Fotnot: The Precinct släpps den 13/5 till pc, PS5 och Xbox Series X/S. Testat på PS5.
