"Jag gav mig ut i mörkret för att undvika solen, men när en fara vilar på Arrakis vaknar en annan"
Efter en längre tids sökande efter resurser börjar jag röra mig tillbaka mot hemmets trygga vrå. Ryggsäcken är fylld till brädden med diverse nödvändigheter och tack vare min surt förvärvade sandskoter kan jag nu åka iväg på längre turer utan problem. Plötsligt lyser himlen upp av skarpa, illröda strålkastarljus och ett öronbedövande vrål från ett patrullerande vaktskepp ekar genom natten. Jag bromsar in skotern så hårt jag kan och styr mot en säker plats nära en intilliggande klippformation. Strax hörs de skarpa knallarna från både maula-pistoler och gevär. Just nu sitter jag säkert, men det gäller att vara alert för att det inte ska ändras.
Min bas är bara några hundra meter bort men hade lika gärna kunna vara på andra sidan öknen. Jag gav mig ut i mörkret för att undvika solen, men när en fara vilar på Arrakis vaknar en annan. Kejsarens elitsoldater, Sardaukarerna, agerar som ordningsvakter under natten och nåde den som bryter mot utegångsförbudet. Den som dragit på sig väktarnas uppmärksamhet besvarar elden och jag försöker komma i rätt vinkel för att se vad som pågår. Efter en stund tystnar skottsalvorna och Sardaukar-skeppet fortsätter tyst sin rutt bort över natthimlen.
Fullt ös över vidderna.
Ibland är det riktigt snyggt och ibland ser karaktärsmodellerna ut som trolldeg.
Vissa partier är mer drömska.
Jag smyger fram och ser fyra kroppar som ligger livlösa i sanden. Kvickt plockar jag på mig deras ammunition innan jag upptäcker att deras baneman – den andre äventyraren – har kommit tillbaka och är på väg till sin egen skoter en bit bort.
"Sorry about the mess, big man" hör jag hur han säger över den öppna röstchatten. Han måste ha insett att jag inte kunnat ta mig hem på grund av honom. "No worries", svarar jag. Sen utväxlar vi varsitt "Take care" innan han bränner av ut i natten igen. Själv tar jag mig hem och börjar planera för nästa projekt. Om jag kanske skulle ta och sätta upp lite lampor eller fixa med en balkong?
Även om Dune-universumet har blivit rätt vida känt tack vare Denis Villeneuves filmer
har Dune: Awakening-utvecklarna Funcom valt att ändra lite i historien för att kunna verka på outforskad mark. I spelet föds aldrig Paul Atreides och hans far, Leto, överlever Baron Harkonnen mordförsök. För att skydda den livsnödvändiga kryddproduktionen förbjuder kejsaren storskalig intergalaktisk konflikt och tillåter istället ett lönnmördarkrig (War of Assassins) mellan de båda husen. Båda fraktionerna har därför etablerat sin närvaro på ökenplaneten och använder sig av legosoldater för att terrorisera varandra.
Alla spelare introduceras till världen på samma sätt. Man skapar sin karaktär, väljer sin bakgrund och får ett uppdrag av en Bene Gesserit-syster: "Find the fremen". Strax därefter befinner du ombord på en fångtransport över ett av Arrakkis många sandhav. Sedan följer en förödande krasch och ett möte en mystisk främling innan du släpps fri vind för våg. Vad du gör därefter är i princip upp till dig. Det finns en röd tråd du kan ta dig an, men från start har du också en mängd utmaningar (kallade "Journeys") att välja bland. Samma frihet gäller för vad du vill bli bättre på, både när det kommer till din karaktärs förmågor och vilka teknologiträd du väljer att klättra i.
"Funkar överraskande bra för ensamspelaren"
Överlevande och basbyggande är två av spelets stora grundbultar. Det gäller att akta sig för solsting, hålla koll på vätskenivåerna och samla på sig det mesta man kommer över. Jag vill påstå att Dune: Awakening funkar överraskande bra för ensamspelaren. Det går relativt snabbt att samla på sig råmaterial och väljer du en strategiskt fördelaktig plats att slå ner bopålarna i behöver du sällan röra dig särskilt långt för att hålla depåerna välfyllda. Materialet runt om i världen återskapas tämligen snabbt och väldigt konsekvent. En skyddad plats på solid berggrund där det finns fina bumlingar med granit, koppar, järn, metallskrot, battericeller och annat matnyttigt är en ypperlig plats för ett läger.
På det stora hela är spelet faktiskt ganska förlåtande om du håller lite koll. Så länge din bas har en laddad generator och befinner sig på solid mark kommer ingen kunna göra åverkan på den. Det går inte heller att attackera andra spelare var som helst, utan sånt är endast tillåtet i specifika zoner. Och skulle du förlora en tvekamp riskeras bara den valuta, krydda och delar av de insamlade resurser du har på dig. Verktyg, vapen och rustning du utrustat dig med tar skada, men inget mer. Ifall motståndaren inte plockar på sig dina ägodelar kommer de finnas kvar på platsen du stupade, och om du dukar under för något av de datorstyrda hoten har du också möjlighet att hämta tillbaka det du tappade. Men det är bara den senaste packningen som kan plockas upp igen, så är du oförsiktig kan den också gå dig om intet. Den största faran du ställs emot är egentligen sandmaskarna. De är ganska lätta att undvika, men skulle du slukas av en sandmask försvinner all utrustning för evigt och du får börja om i bara underkläder.
Det finns förvånansvärt mycket story.
Allt är inte sand och karga klippor.
Arrakis är en magisk plats.
Den första delen av spelet, Hagga Basin, är gigantisk men när du skaffat dig en Ornithopter, som är ett väldigt omfattande projekt i sig, öppnas världen ytterligare. Då ges du möjlighet att besöka den djupa öknen, the Deep Desert. Där gäller inga ordningsregler och spelare kan utan vidare attackera varandra. Men å andra sidan är det där man kan plocka hem storkovan i form av dyrbara råvaror, sällsynta ritningar och krydda. Dit bör du kanske inte bege dig ensam, för även om det går bra att lira ensam så är detta en flerspelartitel i grunden.
Innan du ens skapar din karaktär får du först välja vilken "värld" och server du vill spela på. Servrarna kallas för Sietch, efter fremenfolkets bosättningar, och även om det är möjligt att besöka andra Sietches inom samma värld, är du knuten till den du valt från början. På varje server kan upp till 40 spelare befinna sig, och även om jag inte ser drivor av andra äventyrare samtidigt är det omöjligt att blunda för deras byggnationer. Trots att du tvingas betala en skatt baserat på hur mycket yta du gjort anspråk på finns det byggnationer överallt nära etablerade bosättningar och resursrika områden. Andra spelares tillhåll har egentligen aldrig varit ett faktiskt problem, men ibland känns ödelandskapet lite för välbefolkat.
Men folket behövs å andra sidan för att Funcoms långtgående planer för världen ska kunna flyga. Spelare förväntas nämligen gå ihop i gillen, alliera sig med antingen Atreides eller Harkonnen, och sedan vara delaktiga i spelets veckovisa Landsraad. Ett slags politiskt toppmöte där man beslutar om olika påbud som drastiskt kan ändra spelets upplägg. Exempelvis att en förlorad strid mot en annan spelare innebär att hela packningen går förlorad istället för bara en del. Beroende på din spelstil kan utfallet av omröstningen få stora konsekvenser fram till nästa Landsraad. Genom att slutföra specifika uppgifter kan ert gille få mer inflytande och sedan möjlighet rösta på de förändringar som passar er bäst.
Det finns många utmaningar att ta sig an, vilka du vill fokusera på väljer du själv.
Höjd ger överblick.
Där är masken man ska passa sig för.
En arg mobb i Arrakeen.
"Kämpigt emellanåt men samtidigt väldigt belönande"
Sammanfattningsvis är Dune: Awakening en riktigt fin upplevelse. Det är kämpigt emellanåt men samtidigt väldigt belönande. Från att utforska världen till att planera sina baser och bekämpa plundrare. Även om animationerna överlag är rätt stela och det förekommer en del grafiska buggar är alltsammans bitvis riktigt vackert, framförallt klipporna och bergsmassiven. Utforskandet av omgivningarna görs både vertikalt längs klippor och horisontellt över vidderna och fungerar lika bra åt båda håll. Jag vill också framhålla att få saker är lika nervkittlande som att pressa plattan i mattan på sin sandskoter samtidigt som det dova mullret av en annalkande sandmask börjar ljuda.
Basbyggandet är riktigt trevligt och det är väldigt smidigt att man kan planera planlösningen med hologram först innan själva uppförandet drar igång. Striderna är också något som fungerar mycket bra, oavsett om det är med eldvapen på avstånd eller i närkamp. Sköldarna som stoppar projektiler, men inte långsammare närstridsvapen, skapar situationer där det gäller att vara anpassningsbar och alert. Jag imponeras också av Funcoms uppenbara kärlek till grundmaterialet och deras ambition att skapa ett spel som utvecklas med spelaren. Att varje äventyrare ska kunna gå från en enkel överlevare till högt aktad politisk spelare. Än så länge återstår det att se hur väl deras vision kommer att förverkligas, men grundjobbet är definitivt gjort. Själv kommer jag fortsätta mina försök att hitta fremenfolket, men innan dess ska jag försöka övertala mina närmaste vänner att göra mig sällskap.
Fotnot: Dune: Awakening är släppt på pc (testat). Release 2026 på PS5 och Xbox Series X|S.
