Super Mario Bros 2

På julaftonsmorgonen 1993 smög jag mig förväntansfullt fram genom vardagsrummet, fram till julgranen och snart satt jag där i min pyjamas med paketet i handen. Jag kände så väl igenom formen på paketet, jag visste redan var det var. Julklappspapperet slets snabbt bort och i min hand höll jag ett sprillans nytt spel. Jag kände såklart igen figuren på omslaget – Mario. Min pappa förklarade pedagogiskt att: ”i den där kassetten är alla de gamla Mario-spelen med. Fyra spel i en kassett lät helt fantastiskt men vissa problem skapade det för min sexåriga hjärna.

Jag visste helt enkelt inte var jag skulle börja. Resultatet blev att jag spelade alla spelen hej vilt, en bana här och där. Med tiden skulle jag, med pappas hjälp, ta mig igenom alla spel på kassetten utom ett. Det var nämligen ett spel som stack ut, som kändes annorlunda, ja, som faktiskt inte kändes alls som Mario och därför blev det knappt av att jag spelade det alls. Med åren så har jag förstått att jag redan då hade rätt, för den europeiska versionen av Super Mario Bros 2 är ju inte en ett Mario-spel från början utan en omdesignad version av det japanska spelet Yume Kōjō: Doki Doki Panic. Jag tog mig som sagt aldrig igenom spelet som barn men i och med köpet av en Switch 2 så var det äntligen dags.

Tidigt i spelet står det klart att det finns en hel del skillnader från andra 2D-Mario, särskilt för mig som spelar spelet för i stort sett första gången år 2025. Bland annat så får jag inför varje bana välja karaktär och de har dessutom olika egenskaper. Det skapar variation och gör det rimligt att testa sig fram för att hitta favoritkaraktären.. Valet faller genom hela spelet på Peach tack vare hennes förmåga att glidflyga, något som räddar mig från en säker död flera gånger. Spelet är också riktigt snyggt med för tiden bra grafik med vackra färger och levande (nåja) animationer. Fienderna består av Shy Guys, Phantos och Wart istället för Koopa troopas, Gombas och Bowser. Jag besegrar heller inte fienderna genom att hoppas på dem. Istället kan jag plocka upp grödor eller fienderna själva och kasta dem på en annan fiende. Jag upplever också att spelet har fler ”pussel-moment” än andra Mario-spel och ibland måste jag backtracka för att hitta utgången, gräva mig ner mot mitt mål eller leta efter nycklar för att låsa upp dörrar. Även tempot är långsammare vilket passar bandesignen väl. I andra Mario-spel är hoppandet en central del för att ta sig fram till slutet. I det här spelet lyser dessa med i stort sett sin frånvaro. Trots dess skillnader tycker jag att den där speciella spelglädjen som Nintendo har gjort sig kände för finns där. Det är roligt att ta sig fram genom banorna och utmaning är stegrande genom de sju världarna men håller sig på en lagom nivå.

Om jag ska anmärka på något så är variationen inte lika stark som den brukar. Flera världar är snarlika båda grafiskt och med hur banorna är uppbyggda. Många av fienderna är samma i alla banor och även mini-bossarna återanvänds, bland annat tror jag att jag möter tre olika versioner av en äggspottande ödla(?). När Wart tillslut besegras känns det dock lite snopet. Det känns helt enkelt som att det tog slut väldigt snabbt men jag måste tänka på att det här är ett tidigt spel i Mario-serien. Senare delar har byggt upp en, om än enkel, men rolig story, stor variation av fiender från bana till bana och jag saknar det från till exempel Super Mario World. Att jag reagerar på det beror snarast på att jag tar mig an det här spelet år 2025 och inte när det släpptes. Det har varit roligt att äntligen ta sig igenom spelet som jag avfärdade när jag var barn och det bjöd tveklöst på några timmars underhållning. I en jämförelse med alla de spel som finns i den här franchisen idag så kan jag konstatera att det varken är det svagaste eller det bästa. Det är kort och gott bra.