Switchen hade ett orimligt releaseår. I mars 2017 fick vi Zelda: Breath of the Wild och så Super Mario Odyssey i november. Metacritic-snitt på 97 i båda fallen, tiotals sålda miljoner. Men det mest orimliga? Försäljningen för dessa två – sammanslaget – är inte i närheten av den succé som ett simpelt nysläpp från samma år åstadkommit. Mario Kart 8 Deluxe är uppe i 68 sålda miljoner. Ett Wii U-spel som fick en ny chans och blev ett av de absolut största.
Switch 2 är ett par dagar bort och första gången någonsin är flaggskeppstiteln ett Mario Kart – inte ett Zelda-äventyr eller ett plattforms-Mario. Det finns nära 70 miljoner skäl till varför.
Det är enorma skor som ska fyllas. Det borde inte gå, men när jag under en heldag får göra kaos i Mario Kart-världen blir jag varse om att magin är intakt, men också tillspetsad och förändrad.
Den öppna världen är fylld med hemligheter.
Birdo tar ingen skit.
Och här har vi internetsensationen: Cow.
Största nyheten hittar vi i titelns suffix: "World". Det svindlar att Marios första stora open world-satsning sker bakom ratten, och det kommer till sin rätt i knockout-turneringen. 24 spelare står på startlinjen men på resan över kontintenten – totalt sömlöst – slås spelarna pö om pö ut. 24 blir 20, som blir 16, 12, 8, 4, tills en ensam vinnare glider över mållinjen. Från kust till kust, genom öknar, myllrande Crown City, istäckta (och hala!) Starview Peak och leriga Wario Stadium. Nerven är ständig, plågsam och jag mår illa, men på ett bra sätt!
"Mario Kart blir Forza Horizon, typ?"
Den öppna världen är utropstecken och frågetecken i ett. I knockout-läget briljerar det och Nintendo har skapat sig en sandlåda att bygga fantastiska grejer med. Det återstår dock att se hur kul det blir att bara "lalla" runt. Det finns gott om hemligheter utspridda, och då är det framför allt de blå P-switcharna som lockar. Trycker du på dem får du uppdrag. Det kan handla om slajda runt på isiga block i en klassisk time trial-utmaning, eller att bemästra den nya hoppfunktionen som låter dig köra på väggarna. Riktigt underligt och/eller episkt blev det när jag förvandlades till en långtradare i ena sekunden och en tung helikopter i nästa.
Mario Kart blir Forza Horizon, typ? Tanken kittlar samtidigt som det på sätt och vis tar emot att vika av från vägen och börja skumpa runt bland kullarna och grinda på tågrälsen. Man är ju så van vid att ha blicken riktad mot mållinjen, men Mario Kart World vidgar vyerna. Jag uppskattar frihetskänslan i att se en flod, och kunna styra rakt ner i den och automagiskt se hur mina kart blir en slags fräsig motorbåt som rider på vågorna.
"Att förstöra dagen för dem man älskar har... något"
Att ladda upp och hoppa är alltså en nyhet, och än har jag inte bemästrat det. Men samtidigt kan jag se nyttan i att lyckas. Det jag inte riktigt fick till var att veta när jag skulle ladda för hoppen och nyttja genvägarna. Det blev snarare senvägar, men här kom rewind-funktionen till sin rätt. Pass på dock: det är bara din egen kart som spolas tillbaka.
Även om den öppna världen är Grejen™ finns det utrymme kvar för skarp bandesign. DK Spaceport tar andan ur mig. Tänk dig en gigantisk 3d-variant av första Donkey Kong-banan från tidigt 1980-tal. Tunnor rullar mot dig från alla håll samtidigt som du sicksackar dig uppför banan via räls, på väggar, och måste hålla koll på både tunnor och arga kombattanter.
Yoshi, Yoshi, överallt Yoshi!
Baby Rosalina på safari.
Spice Girls i all ära. Det här är också girl power!
En (vill jag påstå) obligatorisk krydda i Mario Kart är mänskligt motstånd. Att förstöra dagen för dem man älskar har... något. Så är det förstås även i Mario Kart World. Knockout-slag och klassiska turneringar förhöjs flerfaldigt, och att mötas i versus-lägen där man ska panga varandras ballonger eller samla mynt (helst stjäla andras, ärligt talat) är skadeglädje i sin renaste form.
Mitt första intryck av Mario Kart World är kaotiskt – på rätt sätt. Men samtidigt finns också ett nyfunnet lugn när du viker av från vägen och upptäcker Mario Kart-världen. Det är gammal briljans, vågade nyheter, lånade (men skruvade) retrobanor och blåa skal från helvetet. Jag blir rasande, känner eufori, ja, det kan inte vara något annat än Mario Kart.
Fortsättning följer i recensionen...
